Novell

Den onda drottningen

Som vanlig satt Emma själv i klassen. Plötsligt kom Elin och hennes gäng in. Ingen lärare var där. När det inte är en lärare som är där tar gänget chansen att säga fula saker till henne. 

-Du är så jävlaful när ska du bli av med dina äckliga tand ställning och de fula glasögonen, du ser ut som en uggla. Emma kände sig varm hon ville inte visa att hon är på väg att gråta. Men hon kan inte göra det tårarna bara kom ut av sig själv. Med hennes finna blommiga jacka som hon fick från hennes mormor tårkade hon hennes tårar en efter en. 

Efter skolan gick Emma hem. Hon var ledsen och samtidig trött. När hon var framme hemma var hennes mamma hemma. Emmas pappa brukar jobba sent. 

-Emma, vad är det gumman? har något hänt?. Emma fick tårar i ögonen och började gråta hon kunde inte sluta och när hon försökt prata märkte man direkt att hon var ledsen att någon har sårat henne. 

-Så ja lugna ner dig lite gumman allt kommer fixa sig ta det lugnt. Efter några minuter när Emma hade lugnat ner sig berättade hon allt för sin mamma. Mamman störde sig mer än vad Emma gjorde. 

-Emma du ser inte bra ut, sa mamma.

-Jag är trött jag behöver sova. Emma sprang upp till sitt rum och la sig på sängen och tänkte på många saker hon tänkte ifall hon hade en kompis som hon kunde prata med leka skulle allting varit bra med men det hade hon inte. Utan att hon märkte sov hon. Efter några timmar vaknade hon som om ingenting hade hänt. Emma tog på sig sina tofflor hon var törstig hon gick utanför hennes rum och ner för trapporna hörde hon manligt röst från köket. 

-Vad ska vi göra? de har mobbad henne sedan hon gick i trean och nu är det faktiskt nog hon går i sexan det räcker, sa pappa. 

-Jag har faktiskt en bra idé men jag vet inte ifall du kommer gilla den. Svarade mamma.

-Jo säg.

-Jag vill att vi ska flytta här i från ut på landet starta ett nytt liv, jag är säker på att hon kommer att trivs där och vi kommer också göra det.

 -Jag går med på det, jag tycker att det var en bra idé. Emma blev glad hon visste inte vad hon skulle göra 

-Starta ett nytt liv? nya vänner” sa hon till sig själv. 

Efter några dagar:

-Emma jag och din pappa har diskuterat om vad vi kan göra som är både bra för dig och oss. Vi tänkte flytta här ifrån till ett hus ute på landet.

-Jag vet jag hörde er när vi diskuterade om det och jag vill gärna det.

Efter 1 vecka:

-Emma har du med dig allt? 

-Ja pappa. Emma var säker på att hon aldrig kommer sakna hennes hus och att hon kommer trivs bra i det nya huset. På bilen satt hemma bak hon tittade ut genom fönstret och tänkte. 

-Emma vill du ha något att äta? det kommer att ta ungefär 2 timmar till vårt nya hus. sa mamma.

 -Nej mamma jag är inte hungrig.

 -Mamma tänk ifall jag också bli mobbad där och inte får några vänner? vad ska vi göra då? 

 -Tänk inte så gumman, tänk bara positivt allt kommer bli bra. Nu kände Emma sig mycket lättat. 

Efter en lång resa på bilen var alla trötta men inte Emma hon var pigg. När de var framme sprang hon fram till huset och fotade den för att hon ville ha det som ett minne att det är det första dagen för de i deras nya hus. Huset var stor, den såg inte helt ny ut och inte jättegammal ut den såg bra ut. Med bara lite städning där inne så är allting perfekt.

Efter några månader:
-Mamma jag mår inte bra kan inte gå till skolan idag.
-Vad är det gumman har du feber?
-Ja, kan du ringa läraren och säga att jag inte kommer till skolan idag? 
-Själv klart jag kan gumman. Emma blev helt ensam hemma. Det var tyst allt hon kunde höra var vatten droppar från köket ”domu, domu, domu” Plötsligt hörde hon ring signal. Det var hennes kompisar som ringde henne Felicia och Hilda. 

-Orkar inte svara, tänkte hon. Jag ringer de sen. Emma hade inget att göra hennes feber var hög hon orkade inte med något det enda hon ville göra var att sova bara sova och aldrig vakna. Utan att hon märkt sov hon. Hon vaknade efter några timmar då var hon pigg hon kände på pannan. feber var borta, nu kan hon göra vad hon vill. Ute skiner solen hon kunde höra fåglarna vissla. Emma gick runt i huset hon var uttråkat klockan var bara 1 på eftermiddag. Alla nu var på skolan och jobbar. Emma ringde mamma men hon svarade inte. Efter bara några minuter ringde mamma tillbaka.
-Du ringde mig är allt okej? är det okej med din feber?
-Ja allting är okej och febern är borta nu... mamma jag ringde dig för jag är uttråkad har inget att göra har du kanske några idéer på vad jag kan gör nu?
-Umm.. du kan gå upp till vinden och se ifall mina sommar sandaler är där uppe. Jag har lättat efter de överallt men inte där uppe kan du hitta de för mig?
-Ja det kan jag.. vet inte ifall jag kommer hitta de men jag ska försöka.
-Okej, måste jobba nu puss hejdå.
-Hejdå.

Emma la mobilen i fickan och gick upp för att leta. Det var svårt att se något det var mörkt där inne. Hon gick och trampade på saker som hon inte själv vet vad de var. På väggen såg hon en jätte stor spegel som hängde där. Hon kollade på dig och tänkte på att hon behöver en sådan spegel till sitt rum. Spegeln var lite smutsigt men annars helt okej. Emma tittade på sig i spegeln länge sedan kände hon att det var kallt hon kollade runt om kring sig, det var ingen fönster där varför blåser det tänkte hon. Sedan vände hon sig om och tittade på spegeln det var en stor fläck längs på till höger. Emma tog ett kläds plagg som var bredvid henne den var gammal hon behöver nog inte den. Hon tog den och försökte ta bort fläcken med det men det gick inte. Emma tryckte det hårdaste hon kunde för att ta bort det och då,då hände det något konstigt. Hela Emmas arm gick igenom spegeln. Hon tog tillbaks den snabbt och titta de på den med ett allvarlig ansikte hon kände på den men allt var okej. Emma tänkte ifall armen är okej så kommer det väll att hända något ifall jag går igenom den snabbt för att se. Emma gick igenom spegeln. Hon var förvånad.

-Var är jag? sa hon till sig säjlv. Det såg annorlunda ut... allting här såg gammal ut husen kläder som hängde på ett lång rep och allting. 

-Äntligen du är här, sa en röst som kom från vänstra sidan.

-Va?! vem är du? var är jag?

-Jag är den som ska vissa dig den rätta vägen för att rädda denna världen. 

-Vad menar du?

-Du ska rädda oss allihop från drottningen...

-Vilken drottning snackar du om? du vet inte ens vem jag är och vad jag heter.

-Du heter Emma du är vår hjälte du är den enda som kan få alla tillbaka som de var innan..

-Vad mena du med alla?

-Drottningen har förtrollat alla här ingen vet vem de är och alla här mår inte bra de är alltid ledsna och de göra samma sak varje dag fast de inte märker de.Och på vilket sätt ska jag rädda alla?

-Genom att stanna här och bryta förtrollningen.

-Vi har ont om tid ifall du inte börjar med dina planer idag kommer allting förstöras drottningen kommer att vinna hon kommer att ta över oss allihop det gör hon redan men varje dag blir det värre. 

-Jag har inga planer…
-Visst du har…

-Nej?! eller jo jag har. Emma ville inte göra henne besviken för hon sa innan att hon är den enda som kan rädda de och att hon är deras hjälte.

-Kom nu så går vi.

-Gå var? 

-Alla väntar på dig alla vill se vem som är deras hjälte är och hur hon ser ut. Emma kunde inte göra något så hon gick bara efter henne. 

-Vi är framme bara gå in.

-Ska inte du följa med mig in?

-Jo men hjälten först.

-Okej?... När Emma gick in såg hon att det var miljons tals människor där inne som behövde hennes hjälp. Hon kände sig en viktigt person. Alla där kollade på henne. Emma ville ge de hopp och vill inte (besvika) de.
-Jag vill inte att ni ska se ledsna ut, det var en gång när jag tänkte att jag aldrig kommer att starta ett nytt liv och att jag aldrig skulle skaffa vänner men allting fixade sig. Min mamma brukar alltid säga tänk positivt låt inte de andra ta över dig vissa att du är stark. Det jag försöker säga är ett ni är också hjältar jag behöver er hjälp med att bryta förtrollningen. Vi alla måste jobba tillsammans för att vinna vi ska inte låta drottningen vinna. Är ni med mig och hjälper mig?
-JAAA!!! svarade alla.